Sound Of Music (SE)
Två nya skivor från italienaren Giuseppe Ielasi. I huvudsak går de längs minimalismens två olika stråk. På August är han ensam och beträder den utsträckta minimalismens domäner medan han tillsammans med Nicola Ratti på Bellows går in i looparnas och det repetitionens minimalism. Väldigt bra båda två, om än det finns stunder som skulle behöva lite mer spänning.
August är Ielasis fjärde soloskiva, efter 2003 års Plans på Sedimental och två utgåvor på svenska Häpna. Den utdragna grundkänslan på August är inte märklig med tanke på att den ges ut av det amerikanska bolaget 12k som drivs av Taylor Deupree, vilket hittills gett ut mycket dronande och minimalistisk elektronisk musik.
Det finns en tilltalande lätthet i låtarna, det är mjukt, vackert och i de flesta fall väldigt harmoniskt (ibland lite väl enkelt dock). Utan barlast vaggas tonerna med en rofylldhet som nästan får rörelserna att avta och nå stillhet. Gitarr, hammondorgel, piano, dobro, synthesizers och kortvågsradio får olika framträdande roller på skivans fem namnlösa och ganska skiftande spår.
Även om det utdragna också är det anslagsfria, drar sig inte Ielasi för att samtidigt forma melodiska och rytmiska inslag med anslagens hjälp. Det är som att dessa hörbara rörelser vid instrumenten drar ner musiken från den svävande karaktären och gör den mer greppbar. Bra!
Det är nog denna påtaglighet som gör att jag håller Bellows lite högre än August. På Bellows används loopar i betydligt större omfattning. Elpianot i den första låten (de är utan namn även här) är väldigt mjukt och vackert och störs endast av den lössläppta “fluga” som ihärdigt surrar vidare i jakten på skrymslen. Gitarrloopar trasas sönder och loopar av bastoner ger både mystik och rytmik, samma sak med en upprepad sekvens på marimba.
Gitarrerna får stor plats, men det är inte sällan deformerade gitarrer som antingen faller sönder eller distas till oigenkännlighet. Även om det ibland blir lite noisigt, är det ändå hela tiden behärskat och på något sätt städat. Jag gillar det.